Äntligen hemma ... på Sjöfarten!

Jag flyttade från Årsta till Hammarby Sjöstad, Heliosgatan 38 den 1a april 2017. På en av mina hundpromenader gick jag förbi huset som låg mittemot nr 23. Längs med Heliosgången såg jag en lång uteplats, det satt ett större antal personer inomhus – det såg ut som om det var fest. När jag kom hem googlade jag adressen och fick veta att det ett kooperativ. Jag hade tidigare funderat på gemensamt boende som detta, men det hade inte fungerat tidigare. Nu hade yngste sonen flyttat och jag kände ett behov av att finnas med i en gemenskap. Inom en månad var jag intressemedlem, jag blev sedermera gästmatlagare och när det blev en lägenhet ledig slutet av 2018 sökte jag den och hade turen att bli vald.

När jag flyttade in på februari 2019 var det tillsammans med min hund Atilla. Jag var lite orolig över hur han skulle tas emot, han var ju en sk kamphund. Det hade inte varit helt lätt att ha en denna typ av hund, något jag inte var förberedd på december 2005 när jag hämtade honom från Hundstallet. Under årens lopp hade jag mött mycket fördomar, fått höra hur hemskt det var att dessa hundar fick finnas, hur farliga de var, människor som gick omvägar när vi kom etc.

Nu vill jag berätta om hur väl vi togs emot och vilket fint slut han fick på den bästa platsen han visste, biblioteket på Sjöfarten. Där fanns alltid någon som ville klappa honom o emellanåt ge honom en smakbit vid fikat kl 15.

Från första stund kändes det så tryggt och välkomnande. Vi togs emot med en öppen famn och öppet sinne. Visst såg han lite stor o skrämmande ut med sina 30kg, men det sågs förbi. Vissa blev han mer förtjust i, ingen nämnd och ingen glömd, han fick följa med på spännande promenader, det fanns alltid någon som tog sig tid att prata med mjuk röst, ge fina klappar eller komma med goda matrester.

Han gick på övertid, en hund i hans storlek blir sällan äldre än 12, han skulle fylla 16 år i april.

Så en dag kom den stunden jag fasat för under de senaste åren och det är en historia jag vill dela, det var 31/3 vid 17tiden.

Vi hade varit på promenad när han blev orolig, ville bara hem och fort skulle det gå. Väl hemma var han fortfarande orolig, jag kände på mig att nu är något på gång. Han hade föregående år haft vad veterinären trodde en TIA dvs liten hjärnblödning. För säkerhetsskull fick jag lugnande medicin utskrivet för att lindra oron om det skulle hända igen. Han fick nu en tablett tillsammans med sin älskade leverpastej. Han ville ut igen, vi stannade till i biblioteket och där föll han ihop.

Det är som en film, sorglig och samtidigt så fin, dessa sista timmar. Den uppslutning och det stöd jag fick från mina vänner i huset är så varmt och ett så fint minne.

Jag ligger ner på golvet framför honom, pratar lugnt o med kärlek. Ringer min son som kommer på 10 minuter, även han lägger sig framför honom. Det är en hjärnblödning, han är förlamad men kan röra ögonen. De pendlar lugnt mellan mig o min son, som för att säkerställa att vi är kvar. Vi rör vid honom, jag håller hans tass och vi berättar hur mycket vi älskar honom och tacksamma för vår tid tillsammans.

Under tiden fixas det runt omkring nästan utan ord, Petra ordnar så att en veterinär kommer för att hjälpa, någon stänger dörren bakom oss och hänger upp ett skynke för glasdörren med en stor lapp på golvet ”Stör ej”, någon annan drar för skiljeväggen så rummet blir än mer skyddat, det kommer handdukar o papper för att torka de kroppsvätskor som släppt. Allt sker med stillsamma rörelser och lugna, viskande röster. Ytterligare någon vaktar vid dörren till matsalen så att ingen råkar gå in. Det tänds ljus.

Veterinären kommer, Atilla känner att det är någon nytt i omgivningen, hans ögon vänder sig ditåt ett tag för att återvända till att återigen pendla mellan mig o min son.

Vi ger det en stund, säger hur mycket han är älskad och att vi ses igen … slutligen säger vi till veterinären att nu är det dags. Klockan är 19.40 när han somnar in.

Vi sitter kvar, några kommer och bara är där … utan att tränga sig på. Lyssnar och gråter tillsammans med oss. Vi klappar och pussar på hans alltmer kalla nos.

Till slut är det dags att åka med honom till Bagarmossen, Ingrid kör oss dit och väntar när vi tar vårt sista farväl.

Underbara Sjöfarten - här trivs jag i värmen av fina grannar och vänner. Vi har gemensamma ytor för möten. fester, vi har arbetsgrupper för Sjöfartens utveckling. Sist men inte minst - när Coronabegränsningarna är över startar vi våra gemensamma middagar. Tänk vilken lyx att 5 veckor av 6 sätta sig vid ett dukat bord där maten serveras tisdag till fredag.

Efter att ha flyttat ett antal gånger är jag äntligen hemma och här stannar jag.

 

Angela